Ett varmt möte med Kostyantyn från Ukraina

I början av mars 2024 träffade Marie Hav Lundkvist och hennes man Sven-Erik ukrainaren Kostyantyn Shatan för första gången. Han är en 43-årig, varm och trevlig man som kom till Sverige för drygt ett år sedan som krigsflykting från Charkiv i Ukraina.

En man och en kvinna i varsin rullstol och en man som står bredvid.

Kostyantyn har ett amputerat vänsterben och ett högerben där halva foten är borta och en förvriden högerarm som han inte kan använda. När vi kommer så hasar han sig fram i en enkel manuell rullstol med hjälp av högerbenets häl för att hälsa på oss. Genom tolken berättar han om sin bilolycka innan ryssarna invaderade landet.

Vi sitter i Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade i Skövde. De har på vägnar av Kostyantyn ansökt om en elrullstol hos vår stiftelse, HopptimistStiftelsen Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster., så han lättare kan ta sig fram och vara en del av samhället, inte minst på undervisningen i svenska (SFI) som han snart ska börja. Eftersom han har uppehållstillstånd enligt Massflyktsdirektivet så har han ingen möjlighet att få en elrullstol, varken av kommunen eller Hjälpmedelscentralen. Flyktingsamordnaren har sökt hos båda men utan resultat.

När vi läste ansökan blev vi både besvikna och ledsna och bestämde oss på en gång att vi skulle hjälpa till. Vi kontaktade vår samarbetspartner, företaget Eloflex Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster., som reagerade på samma sätt som vi, så tillsammans beslöt vi oss för att skänka en Eloflex elrullstol till Kostyantyn.

Innan själva överlämnandet tog Marie, som själv sitter i rullstol, fram sin platta och visade en hälsning till honom på ukrainska från ett av våra barnbarn som är i Kanada som volontär och bl a stödjer ukrainska flyktingar där. Detta gjorde starkt intryck på Kostyantyn och även på oss andra när tolken översatte det.

Nu var det dags att överlämna Eloflexen och glädjen var stor, inte bara hos Kostyantyn, utan även hos hans ukrainska assistent, hos tolken och Röda Korsets personal som var närvarande. Han satte sig i elrullstolen och provkörde på en gång.

– Nu har jag fått min Lamborghini! sa Kostyantyn.

Han fortsatte med att berätta en del om vad han upplevde innan han med Baptistkyrkans hjälp kom till Sverige. Under kriget har han upplevt mycket som är för smärtsamt att sätta ord på.

Han har två söner, den äldsta stupade i kriget för ca ett halvt år sedan och den yngsta är bara 11 år och bor kvar med sin mamma i Ukraina.

Vi avslutade med tårta och Marie frågade Kostyantyn om hon kunde ge honom en kram innan vi går. Han sken upp och vi blev vittne till en varm kram när han slog sin vänsterarm runt henne och hon sin högerarm runt honom. (Hon kan inte krama med sin vänsterarm). Kostyantyn inbjöd oss att komma till honom på ukrainsk soppa där han bor på Migrationsverkets vandrarhem i Lidköping. Vi kommer gärna och besöker honom när det passar. Vänskapsband har knutits.