Mål rörande rätt till assistansersättning för en person som lider av våldsamma utbrott.
Domstol: Kammarrätten i Göteborg, mål nr 4586-18
Målet rör en 26- årig kvinna tillhörande personkrets 3 som led av en psykisk funktionsnedsättning och tvångs- och repetitiva beteende med utbrott och aggressivitet. Kvinnan yrkade att hon skulle få assistansersättning i tidigare beslutad omfattning då hennes behov inte hade minskat. Hennes utbrott hade föranlett att verkställigheten vid det tidigare boendet hade avslutat och att hon fick föras av polis till psykiatrisk slutenvård. Hon kunde inte lämnas ensam utan risk för negativa konsekvenser. Det framgick också att hon var rymningsbenägen. Försäkringskassan avslog yrkandet med motivering att personalen i boendet inte behövde ingående kunskaper om henne då det inte tog lång tid för personalen att lära känna henne. Det krävdes inte en assistent i omedelbar tillsyn då hon tidigare hade lämnats ensam i sitt rum utan problem. Inte heller fanns det stöd för rymningsbenägenheten. Hennes utåtagerande beteende var inte frekvent och hade inte allvarliga konsekvenser. Hennes kommunikationssvårigheter utgjorde inte något grundläggande behov då personalen kunde kommunicera med henne.
Kammarrätten ansåg att utredningen gav stöd för att hennes behov at tillsyn inte var tillräckligt omfattande. Det krävdes inte ingående kunskaper om henne för att kunna utöva tillsynen. Det framkom inte av utredningarna att hennes utbrott hade samband med att personalen i boendet inte hade tillräckliga kunskaper om henne. Kammarrätten konstaterade att hennes behov av tillsyn inte utgjorde ett grundläggande behov. Då hennes grundläggande behov inte översteg 20 timmar hade hon inte rätt till assistansersättning.
