Att bli mamma är inget som skrämmer mig

2019 års nya krönikör heter Louise Linderoth. Hon är kläddesigner och uppmärksammad för sin kollektion Have A Seat, kläder för sittande, som hon designade till examensvisningen på Texilhögskolan i Borås. Hon har varit hos oss på Vivida och föreläst om hur hon som 10-åring fick en ryggmärgsskada och hennes resa fram tills idag. Här skriver hon om sin syn på föräldraskap med en funktionsnedsättning ur en 25-årings perspektiv.

Text: Louise Linderoth
Foto: Jonas Norén

Är det verkligen möjligt att bli förälder när jag har en funktionsnedsättning? Detta är faktiskt ingen fråga som jag funderade så mycket på när jag var 10 år och fick min ryggmärgsskada. När mina kompisar senare i livet berättade vad de skulle döpa sina barn till berättade jag vad jag skulle döpa mina framtida katter till. Jag förberedde även mina föräldrar tidigt på att de endast kommer få ”barnbarn” i form av katter. Barn- och familjelivet har inte lockat mig och om det har något med min ryggmärgsskada att göra eller inte är svårt att svara på. I skrivande stund är jag 25 år och har först nu de senare åren börjat fundera på att i framtiden skapa en familj och ha barn. 

Tanken på att vara gravid som rullstolsburen har självklart slagit mig och lämnat mig sömnlös någon natt här och där. Det finns många fördelar att köra rullstol när du är gravid, exempelvis behöver du inte låna en sån där hemskt otymplig kryssrullstol när värkarna blir för olidliga – för då har du redan en rullstol som dessutom är betydligt smidigare. Du behöver inte heller oroa dig för om någon kommer att resa sig på bussen eller inte för att ge dig en sittplats, för du sitter redan. Inte heller behöver du få utslitna knän för att du blir för tung under graviditeten. Däremot kan det förmodligen vara bra med en tryckavlastande dyna i rullstolen.

Dock finns det många frågetecken kring graviditet, men även föräldraskap som funktionsnedsatt. För några år sedan hade jag förmodligen bara oroat mig för vad de checka lattemammorna med rosa nagellack och crémevit Emmaljungavagn skulle tycka och tänka men nu ser jag det bara som en fördel att inte tillhöra normen och antagligen aldrig kunna bli klassad som en lattemamma. Hur mycket latte jag än skulle dricka.

Jag har haft den fina möjligheten att fått träffa två kvinnor som fött barn när de haft en ryggmärgsskada och det skrämde mig faktiskt inte det minsta. Jag hade förväntat mig att höra om hur kämpigt det skulle vara i många situationer, men helt ärligt har jag hört om jobbigare erfarenheter från de flesta gående och ej funktionsnedsatta föräldrar jag träffat. Jag tror att när du dagligen utsätts för utmaningar och inte har samma möjlighet att leva utefter ”mallen” så blir du en hejare på problemlösning och därför upplevs inte saker som kämpiga på samma sätt, de upplevs som en del av vardagen, precis som de är.

Om det är möjligt att bli förälder eller ej ser på jag i ett större perspektiv än rent biologiskt. Tyvärr hänger dessa inte alltid samman och det finns föräldrar som inte behandlar sina barn som en förälder bör, likväl som det finns människor som av olika anledningar biologiskt sett inte kan bli föräldrar men som är eller skulle bli fantastiska föräldrar.

Egentligen är det väsentliga inte huruvida du kan gå eller inte, det handlar om hur redo du är på att ta hand om ett barn. Det borde inte behöva vara så mycket svårare än så. Jag menar inte att jag tror att det är enkelt att bli förälder med funktionsnedsättning, men jag tror inte att det är enkelt att vara förälder utan funktionsnedsättning heller. Det viktigaste är att vara redo för att ta sig an det liv som man skapat och behandla det som guld.

Ett ämne som för mig är centralt i de flesta tankar som flyger runt i huvudet är social inkludering och fördomar. Just detta är förmodligen det största orosmomentet när det kommer till att bli förälder. Vad ska kompisarna till mina barn på dagis säga, kommer mina framtida barn få försvara sin mamma när jag inte är där och kompisarna drar taskiga (och antagligen helt oskyldiga) skämt om hur deras mamma inte ser ut som ”alla andra”? Kommer mina framtida barn att behöva ta en del skit, liknande den jag själv fick för att jag var annorlunda när jag var liten? Kommer mina barn kanske drömma om hur det vore att ha en mamma som kunde gå, dansa och springa?

Tack och lov har jag kommit till den balans och självkänsla att jag värderar de egenskaper jag har och har fått just för att jag har en ryggmärgsskada mer än egenskaperna att kunna gå, dansa och springa. Det finns så mycket viktigare saker i livet och just detta vill jag verkligen kunna både lära och bevisa för mina framtida barn. Jag tror och hoppas att många känner igen sig i detta.

Dessutom har utvecklingen av den sociala inkluderingen, fördomar samt kunskapen och synen på funktionsvariationer och personer som har en funktionsnedsättning, tagit stora steg i rätt riktning de senaste åren. 

När det kommer till det mer praktiska delarna i föräldraskap finns det såklart några funderingar och även orosmoment. Exempelvis hur ska jag kunna skydda mina barn och behandla dem säkert. Framförallt när dom är små och själva inte kan gå/rulla. Det finns möjligtvis anpassade hjälpmedel för att exempelvis bära barn som rullstolsburen. Men efter att själv ha jobbat en sväng på Jollyroom fick jag inblick i hur många olika varianter det finns på exempelvis bärsele/ bärsjalar som jag kan tänka mig är en ovärderlig pryl som nybliven mamma. Även spjälsängar med drop-side är förmodligen en fantastisk tillgång, om man inte har möjlighet att plocka upp sitt barn ur spjälsängen rakt uppifrån. 

För att ta långa promenader med barnvagnen kan en smart-drive vara ett underbart hjälpmedel, en drivmotor som driver med hjälp av ett hjul mellan de två stora hjulen på en manuell rullstol. På så sätt finns möjligheten att ha händerna tillgängliga för barnvagnshandtaget och samtidigt köra framåt. Viktigt är självfallet att ha ordentlig erfarenhet och kunskap i att använda en smart-drive innan du tar med din bebis på färden.

Kanske skulle man utnyttja möjligheten att inte behöva bli kallad för lattemamma, eller möjligheten att skapa något alldeles unikt, som möjligtvis får en uppfattning om livet som utklassar de riktiga lattemammornas barns tankesätt i samma ålder. Kanske räcker det med en katt. Eller två. Eller femton. Det vet vi inte. Men att bli mamma och ha en ryggmärgsskada är inget som skrämmer mig.

Vill du läsa mer om Louise, gå in på louiselinderoth.com