Att åka hoj var mitt kall

I nästan 30 år var motorcyklarna hans allt. Så fort gruset började sopas upp från gatorna efter vintern gav han sig ut, längtandes efter den obeskrivliga frihetskänslan. Mil efter mil avverkades och motorcykelåkandet blev tillslut ett kall för Robert Weisz. Så fort möjligheten fanns gav han sig ut på vägarna, ända till den där dagen i maj 2010 när allt förändrades. När väskan fastnade i bakhjulet och Robert blev förlamad och förpassades till ett liv i rullstol.

Text: Malin Brauer (artikel ur Vividanytt nr 2014)
Foto: Malin Brauer och privata

Det är en tisdagseftermiddag i mars, solen skiner och snön gnistrar. Det är en perfekt vårvinterdag och jag är på väg till Västerås för att träffa Robert Weisz. Sist vi sågs höll han en föreläsning för Vividas arbetsledare om den olycka som han var med om 2010. På vägen till Västerås är vägarna hala. Jag ser flera bilar ligga i diket, och när jag tänker på vem jag ska möta och varför blir jag plötsligt mycket medveten om situationens allvar. Jag är fullständigt bekväm bakom ratten, och oroar mig aldrig över konsekvenserna av att köra bil. För det mesta bara sätter jag mig och förutsätter att allt ska gå bra. Precis så var det för Robert den där dagen i maj 2010. Han hade kört motorcykel i nästan 30 år när hans olycka inträffade, han var dessutom instruktör på kurser som skulle hjälpa motorcyklister att köra säkrare.

Försöker hitta det som är positivt i allt
Jag träffar Robert i hans hus i Västerås. Ett vackert och luftigt hus som nyligen renoverats för att passa hans behov. Robert är 54 år gammal, och han har bott i Västerås ända sedan han föddes. Innan olyckans arbetade han på familjeföretaget med sanering. Han ler glatt när vi träffas. Jag träffade honom första gången i höstas, och jag slogs redan vid det mötet av hans positiva sätt att se på världen. Robert är en positiv person som verkligen har den eftertraktansvärda egenskapen att hitta det som är positivt i allt.

Motorcyklarna blev mitt allt
Första gången Robert kom i kontakt med motorcyklar var 1982. En vän tog honom med på en motorcykelmässa i Stockholm.
– Jag blev helt såld! Innan dess hade jag varit intresserad av bilar, jag hade till exempel köpt en Jaguar som jag plockade isär helt och hållet. Men när jag fick motorcykelkörkortet 1983 så fanns inget annat än motorcyklar för mig och den där Jaguaren förblev nedplockad tills den såldes drygt tjugo år senare, berättar Robert.

Frihetskänslan är obeskrivlig
Det som lockade Robert med motorcyklarna var frihetskänslan.
– Friheten i att komma ut och känna vinddraget, att inte vara styrd vart man ska åka eller hur länge man ska vara ute. Det är verkligen något speciellt, berättar han.
Så fort det var fint väder tog Robert på sig motorcykelkläderna och drog iväg. Ville ingen hänga med, ja, då åkte han själv.
– Jag kunde köra slut på två fulla bensintankar på en lördag, det motsvarar ungefär 80 mil. Jag bara körde och körde, det fanns liksom inget stopp på mig. För mig blev det ett kall. Jag fick uppleva det i nästan 30 år och de åren var fantastiska, berättar Robert.

Ville öka säkerheten bland landets MC-förare
Kallet kom också att för Roberts del innebära en vilja att öka säkerheten bland landets motorcykelåkare.
– Under mitten av 2000-talet så såg Sveriges Motorcyklister att antalet olyckor ökade så då blev jag aktiv i arbetet att starta kurser för att få motorcyklister att köra lite säkrare. Jag började instruera på sådana kurser och det var just det jag skulle göra den där dagen när olyckan inträffade.
– Det var på våren, i maj 2010. Tillsammans med några andra skulle jag förbereda ett par kurser vi skulle hålla. Efter att vi träffats på Västerås flygfält och pratat igenom kursupplägget föreslog jag att vi som instruktörer skulle åka iväg och lära oss bromsa i högre farter. Många är rädda för att bromsa, och bromsar därför på fel sätt. Så vi skulle visa hur det kunde göras på ett säkert sätt, berättar Robert.

Testade inbromsningar
På eftermiddagen tog därför Robert med sig några instruktörskollegor till en bit nyasfalterad väg mellan Enköping och Västerås. Vägen var helt bilfri och Robert tyckte att den verkade perfekt för inbromsningsövningar.
– Vi körde fram och tillbaka och vad jag minns så gick det inte så himla fort, men mina kompisar har sagt i efterhand att det nog gick rätt så fort, säger Robert.

”Jag ville egentligen inte ha med väskan”
Just den här dagen behövde Robert ha med sig några av sina tillhörigheter ut och därför hade han placerat en väska baktill på motorcykeln, något han annars inte tyckte särskilt bra om. Väskan satt nämligen inte fast på ett helt optimalt sätt. Valet att använda väskan visade sig bli ödesdigert.
– Jag vet inte riktigt vad som hände, om väskan halkade av eller gick sönder. De personer som låg bakom mig var inte tillräckligt nära för att se exakt, men de såg att väskan inte var där den skulle. På något sätt hamnar väskan i motorcykelns bakhjul. Det resulterar i att hjulet tvärstannar. Mina vänner ser först bara ett blått moln när väskan låg mot hjulet, och sedan ett grått moln ur vilket de ser mig flyga.

Kommer inte ihåg själva olyckan
Robert landar tillslut på sidan av vägen, efter att ha slagit i något som eventuellt skulle kunna vara en sten. Robert minns inte de sista 5 minuterna innan olyckan, det sista han kommer ihåg är att han körde i 110 km/h och bromsade.
– Jag trodde att jag kört omkull i riktning mot Västerås, men vi körde ifrån Västerås mot Enköping när jag kraschade. Så jag kommer inte ihåg någonting från själva olyckan.

Robert försökte resa sig upp
När Roberts vänner kom till platsen var han vid medvetande. Han försökte resa sig upp, men eftersom hans vänner förstod allvaret i olyckan tvingade de Robert att lugna ned sig och ligga ned.
– När jag lugnat ned mig så ändrade mitt ansikte färg så då drog de av mig hjälmen. Det vi lär ut under utbildningar är att man inte ska dra av hjälmen eftersom man då kan dra sönder nacken, men eftersom de jag åkte med var så pass kunniga så visste de precis hur man skulle göra. En tog tag i huvudet och en annan drog av hjälmen så att jag fick luft.

Genomgick ett stort antal operationer
Väl framme på Västerås sjukhus började Robert opereras, några timmar senare fick han en akut blödning i ena lungan och man ville därför flytta Robert till Akademiska sjukhuset i Uppsala. På grund av askmolnet på Island var det dock flygförbud just den här dagen, därför kunde inte Robert flygas dit som man önskat utan istället fick man köra en kirurg från Uppsala till Västerås som akut opererade Roberts ena lunga.
– På måndagen kördes jag sedan till Uppsala. Under tiden efter olyckan opererades jag på flera ställen, de har exempelvis fått konstruera en ny kota i nacken eftersom de fick ta bort en kota för att lätta på trycket på ryggmärgen. Jag var sövd i tio dagar efter olyckan så jag vet inte hur många av mina operationer som är gjorda i Uppsala respektive Västerås.

Flyttades till ryggmärgsklinik i Göteborg
Roberts olycka orsakade att han idag är förlamad i stora delar av sin kropp.
– Idag kan jag röra huvudet en aning, det kunde jag inte alls från början. Men jag tränar och det har blivit lite bättre. Sedan kan jag också röra handen, berättar han.

Efter Roberts olycka tvingades han till att använda respirator. På grund av det blev han flyttad från Västerås sjukhus till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
– Jag hade en enorm tur som hamnade där. På kliniken i Västerås hade man ingen koll på hur man skulle få mig att prata igen, och gjorde därför massor av konstiga försök med bland annat tryckluft. I Göteborg hade de full koll och efter bara fem minuter kunde jag prata igen, berättar Robert.

Kunde plötsligt röra handen
– Två månader efter olyckan satt jag och åt frukost och så rörde sig helt plötsligt min hand. Jag blev väldigt förvånad och frågade den sköterskan som gav mig frukost om hon såg och om det var jag som gjorde rörelsen. Hon svarade att det måste det ha varit. Så jag provade igen och det fungerade. Så jag tränar mer och mer och nu kan jag lyfta armen en del. Varje morgon tränar jag och gör de rörelser som jag kan göra.

Läkaren bara drog ut respiratorn!
Målet med Roberts vistelse i Göteborg var att han skulle bli av med sin respirator och metoden för detta i Göteborg är att man helt enkelt tränar bort den. För varje dag är patienten utan respirator längre och längre stunder. Tillslut får patienten sova utan den och när man klarat det har man kommit så långt att man ska kunna klara sig själv utan respiratorn.
– När jag varit i Göteborg ett halvår så kom en infektionsläkare till mig under frukosten och berättade att det nog skulle ta ett tag innan det var möjligt att ta bort respiratorn, berättar Robert.

Men i Göteborg är det sjukgymnasterna som är ansvariga för respirator så när Robert senare under dagen kom till träningsrummet för sin dagliga träning berättade Robert för sjukgymnasten vad läkaren sagt. Sjukgymnasten sa då att det inte skulle bli aktuellt på ett tag.
– Därför blev jag minst sagt förvånad när jag sedan låg där på bänken och avdelningsläkaren kommer fram och böjer sig över mig och säger att ”jaha Robban, då var det dags” och så drog hon bara bort respiratorn. Så satte de ett plåster över hålet och sen var jag kvar där i tio dagar och sedan fick jag åka hem den 15 december. Utan respiratorn, berättar Robert.

Roberts liv är helt annorlunda idag
I dag lever Robert ett liv ett helt annat liv än det han hade innan olyckan.
– Det är ett annorlunda liv, men med det inte sagt att det är sämre, men det är helt annorlunda. Idag behöver Robert assistans stora delar av dygnet. Han sitter i rullstol som styrs med hjälp av hans haka. Det ger Robert frihet att röra sig själv och själv bestämma vart han ska vara. Hans liv handlar till stor del om att övervinna de hinder som hans funktionsnedsättning innebär för honom. Men allt det han gör färgas av hans positiva syn på livet.
– Det är klart att mina mål i livet förändras. Nu handlar det mycket om att jag ska kunna använda så mycket av min kropp som möjligt. Men det här är mina förutsättningar nu, och de måste jag anpassa mig till, säger Robert.

Att vara bitter hämmar bara min utveckling
Innan det är dags för mig att lämna Robert och Västerås kan jag inte låta bli att titta ut genom fönstret och fundera över den kommande våren. Även om snön ligger tjock på Västerås gator är det inte många veckor kvar tills gruset sopas upp och de första motorcyklisterna börjar synas på vägarna. Jag undrar om Robert någonsin saknar möjligheten att åka motorcykel?
– Jag försöker att inte tänka så. Det hjälper mig inte alls att tycka synd om mig själv, tvärtom, om jag försöker se positivt på och accepterar min situation har jag möjlighet att börja arbeta med min utveckling på riktigt istället för att lägga tid och energi på att vara bitter, avslutar Robert.