Personalmöte i sjönöd
En varm majdag var det planerat ett personalmöte i Lysekil och kundansvarig i mitt assistansbolag kom resande från Örebro. Hon var glad och förväntansfull för att vi kunde ha vårt personalmöte i – Staden vid Havet.
Text: Marie Hav Lundkvist
Foto: Privat
Nedan är en ihopsatt video med texten inläst av Maries man Sven-Erik.
Hon fick övernatta en natt i vår assistanslägenhet och vi mötte henne på morgonen utanför lägenheten frisk och utvilad för ett händelserikt personalmöte vid havskanten.
Planen var att ta vår båt ut till en ö och ha vårt möte där och också njuta av en härlig varm och solig dag tillsammans. Killarna i gruppen förberedde båten med alla dess detaljer. Vi tjejer (vi får väl kalla oss det även om vi är lite över 25… hm…) såg till att simvästar och mat och dricka var med. Ja, och så var det allt som jag måste ha med mig av diverse hjälpmedel.
Alla kom med i båten, också assistent Camillas hund Max (en Staffordshire bullterrier) som med stor entusiasm hoppade in på kanten av båten med sin gula flytväst. Han tänkte väl: – att ett spännande personalmöte på havet och kanske ett besök på en härlig ö vill jag absolut inte missa.
Båten med kapten Mats (sonen) körde från bryggområdet och ut i farleden och snabbt gled båten i full fart på ett härligt blått hav med bara lätt bris. Å vilken fantastisk dag vi fick. Jag får alltid uppgiften att se till att det blir fint väder när vi skall ha havsgäster, eller viktiga dagar, och jag lyckade ganska bra denna dag. Inte ett moln på himlen hm…
Vi nådde vårt planerade mål, en ö med en liten vik där det är som gjort för att ha en härlig dag i lä för ev. vind och det finns fina badmöjligheter. Vi gick i land och hittade var sin mysplats på klipporna. Det blev kebabrulle och dricka samtidigt som vi samtalade om olika ämnen. Vilken arbetsmiljö, kan inte bli bättre!
Några kände att det blev lite för varmt så de tog sig ett dopp i det klara vattnet som ännu inte hade sommartemperatur, men det var härligt ändå.
Det närmade sig avfärden och kanske en tur ut till sälarna. Allt och alla kom in i båten igen och så var det full fart ut i leden. Hm… meteorologen, eller ”måntrologen” hade sagt att det inte skulle blåsa upp på eftermiddagen…men det stämde inte riktigt. Det hade blåst upp ,men vår båt är så bra i alla väderförhållande så vi kände oss trygga.
Kapten Mats styrde båten mot nya vyer. Men plötsligt så stannar motorn mitt i leden. Mats ser om bensintillförseln var ok eller om det var något glapp någonstans. Vi tryckte på olika knappar och försökte att starta igen. Brum brum… den startade och vi kom några meter, men så dog den igen. Mats säger - ”Motorn är helt död- jag ringer till sjöräddningen”.
Han hittar sin mobil och slår numret till sjöräddningen som vi är medlemmar i. Vi har aldrig förr behövt använda dem, så nu fick vi verkligen se hur det var att ropa på hjälp i sjönöd mitt i farleden utanför Lysekil. Vi drev med vågorna längre och längre mot klipporna, så nu behövde vi snabbt kasta ankar så vi inte skulle slå mot berget och skada båten. Vi gjorde det, men ankaret ville inte ta fäste och vi kom närmare och närmare de vassa musslorna som är på klippkanten. Bara ca 1,5 meter från de vassa kanterna så tog ankaret fäste och vi kunde andas ut.
Men där satt vi allihopa inklusive Max och bara njöt av vågorna och havsluften på något speciellt sätt där vi väntade på sjöräddningen. Vi kände att vi fick vara med på ett äventyr då inget eller ingen var i fara och räddning var på väg. Klart vi tyckte det var synd att vår nyinköpta motor skulle stanna, men man får insikt i just dessa stunder att det som är viktigt är att vi alla kände oss trygga och att vi hade varandra.
Efter en stund såg vi en färggrann räddningsbåt komma mot oss och i och med att vi hade drivit så nära klipporna så var det för grunt för räddningsbåten att komma helt in till oss. Killarna på räddningsbåten hade nog klarat sig bra i en lassotävling för dom svängde repet till oss som drivna lassokillar och vi fick tag i det.
Nu var vi på släp efter denna stora räddningsbåt som har propellrar på alla sidor så dom kan manövrera båten i alla vinklar. Det såg vi verkligen när dom skulle få oss in till vår bryggkant. Vi var nog dagens höjdpunkt för alla som var på land. Folk tittade på detta skådespel som vi gav dem just denna dag.
Vi kom oss i land, lite blöta av vattenstänk efter turen, men det torkade snabbt i värmen.
Nu förtjänar vi glass, blev det sagt, så vi tog oss till vårt favoritglasscafé och fick var sin supergod glass och både magen och kroppen mådde bra.
Ingen av oss kommer att glömma denna personaldag. Ingen repris nästa år tror jag.😄
Vid pennan
Marie
Maj 2024